Måndagen den 10/1-11
Hej på er!
Nu ska ni får veta vad jag burit inom mig en lång tid. Jag ville inte skriva ut det i bloggen förrän allting var över och jag visste exakt hur det låg till.
För typ 2 år sen? Så märkte jag att jag hade något i magen som gick att flytta runt på jag blev självklart jätte orolig och ville kolla upp det. Fick till svars att det eventuellt var min urinblåsa man kände för den kan kännas väldigt tydligt så när jag fick det svaret så struntade jag ju självklart i det och fortsatte leva som vanligt. Bara det att nu det året som varit så har jag märkt av den mer och mer och ville verkligen ta reda på vad det var för jag hade ju ont vissa ggr. När jag skulle till ungdomsmottagningen för att skaffa nya ppiller så gjorde jag även en gyn-undersökning och berättade om den här ''knölen'' först så sa hon '' men det är nog ingen fara, det är säkert din urinblåsa '' jahopp tänkte jag igen, men den borde väl knappast göra ont? Sen när hon kände efter ordentligt så sa hon att det fanns något där, hon kunde inte säga vad det var men någonting var det. Jag fick en tid på kvinnokliniken för ultraljud för att ta reda på vad det var.
Där så fastställde dom att någonting fanns i min mage, kunde inte säga vad men den var ca7x7cm trodde dom och så sa dom '' Den måste tas bort genom operation '' Jag blev jätte rädd, för det första visste dom inte vad det var och det första som slog mig var självklart cancer och för det andra så blev jag livrädd för att jag skulle bli sövd. När jag hade varit där så fick jag även en tid för röntgen för att de ville se exakt hur den satt osv. Det visade sig att den satt mellan urinblåsan och livmodern och var 11x11cm - alltså större än vad de trodde från början.
Tiden gick och jag fick tillslut veta att måndagen den 10/1-11 ska jag opereas för en tvillingcysta. En tvillingcysta är inget farligt och det är något man kan få om man har överproduktion av hormoner i äggstockarna. så istället för att äggen släpps och man får mens så stannar de kvar och växer. På dessa cystor kan det börja växa hår och man kan även hitta spår av naglar och tänder - creepy right?
Jag blev självklart överlycklig när jag slapp höra ''du har cancer'' men jag var frotfarande livrädd för att bli sövd. Ju närmre operationen jag kom desto svårare fick jag att sova om nätterna och i måndags var det dags. Klockan 12 skulle jag vara på sjukhuset, Anders och mamma var med mig upp. Dock fick bara mamma vara kvar och jag blev jätte ledsen och grät när Anders skulle gå, jag var så sjukt rädd. Mamma och jag fick sitta i ett väntrum i 1 ½ timme tills det var min tur. Mamma fick intve följa med in tills jag somna - vilket jag ville men det gik tydligen inte.
Hon som hämtade mig var narkossköterska, hon pratade med mig hela tiden och berättade vad som skulle göras men jag kunde inte lyssna. Tårarna rann och jag var så himla rädd, jag hade velat ha min mamma där. Jag fick syrgas och hon sa '' nu när vi ger dig sömnmedlet så kan de svita lite i armen '' lite? LITE?! Det var som att jag hade ett stort sår på min vänstra arm och det var salt dom sprutade i armen, herregud va ont det gjorde. Sen mellan tårarna fick jag fram '' Det är läskigt hur fort man blir trött '' sen somnade jag.
Jag vaknade av att narkossköterskan ropade på mig '' Elin, Elin har du ont? '' Det går inte beskriva den smärtan, ärligt talat det går inte. Jag har ALDRIG haft så ont. Ingenting kan mäta sig med den smärtan. Jag skrek och grät att jag hade jätte ont och fick morfin. Minns att de flyttade över mig i en annan säng och rullade in mig på uppvaket. De frågade åter igen om jag hade ont och det var samma smärta fortfarande, den där hemska smärtan som bara skar igenom hela magen, jag önskar att jag kunde beskriva den men ni måste uppleva det för att förstå - vilket jag hoppas att ni slipper. Jag fick iallafall mer morfin och jag somnade.
Jag vaknade av att kirurgen pratade med mig, frågade hur jag mådde, mitt personnummer osv. När jag vaknade så hade jag inte ont, kändes inte mer än som träningsvärk vilket var skönt med tanke på hur ont jag hade innan. Jag somnade om efter en stund och vaknade till och från av att läkare pratade med mig, frågade om jag hade ont och så somnde jag igen.
när jag vaknade sista gången var klockan 18.00 galet vad fort tiden gick tyckte jag. Men jag blev orolig att jag skulle få ligga kvar länge då besökstiden var 18.30-19.30 och jag ville så gärna träffa mamma och Anders.
Efter en stund så hörde jag hur en läkare ringde och sa att dom kunde hämta mig och lämna mig på avdelning 16 där jag skulle ligga över natten. Sköterskorna tyckte att jag verkade jättepigg och att det var positivt. Jag kände mig pigg men jag hade ju sovit i 3-4 timmar(?) så det var ju inte så konstigt ändå.
Det första jag möts av är Anders underbara leende, ni anar inte hur glad jag blev av att se honom. Helt underbart! Efter en stund kom mamma och dom satt bredvid min säng och höll mig sällskap en stund tills dom var tvugna att gå. Jag sov en stund då och sen var det dagt att försöka gå på toa. Den smärtan.. Den var inte värre än precis efter operationen men jag fick ju veta att jag levde! Jag ringde sen till pappa och några av mina kära vänner och berättade hur det hade gått. sen försökte jag sova, gick upp och kissa emellanåt och pratade med min man.
Dagen efter ville jag bara hem så fort som möjligt. Längtade till min säng och lugnet av att vara hemma. Jag kom hem vid 7 i tisdags och det var så sjukt skönt att få komma hem. Dock så har jag haft ondare här hemma men det är ju för att jag inte har tillgång till samma smärtlindrning men jag är nöjd med det jag har! Idag har jag faktiskt haft mycket ondare än de andra dagarna, jag vet inte alls varför men har inte kunnat äta för att värken är så stark, vågar knappt ta djupa andetag och att röra på sig är hemskt men det måste ju göras. Jag lär ju aldrig bli bra annars.. Jag hoppas bara att det går fort för jag är redan trött på smärtan.
Långt inlägg det blev, men men nu vet ni! Jag hoppas allt är bra med mina läsare, nu ska jag ta värktabletter och lägga mig i soffan igen! PussPusssss
När jag somnade hade jag en kanyl i armen, när jag vaknade såg jag ut så här.
Jag hade helt galet ont, mamma och jag räknade ut att de försökt sticka mig 6ggr innan de satte kanyler i händerna på mig. (antagligen hade kanylen spruckit när jag sov och dom försökte sätta en ny, men som ni ser så gick inte det allt för bra)
Här har ni min mage, jag vet själv inte hur såret ser ut då plåstret sitter
kvar. Hoppas på att det sitter någon dag till. Vet ni? halva min mage är borta
den tog plats den där saken. Helt galet.. Jaja nu kan det bara bli bättre!!
Nu ska ni får veta vad jag burit inom mig en lång tid. Jag ville inte skriva ut det i bloggen förrän allting var över och jag visste exakt hur det låg till.
För typ 2 år sen? Så märkte jag att jag hade något i magen som gick att flytta runt på jag blev självklart jätte orolig och ville kolla upp det. Fick till svars att det eventuellt var min urinblåsa man kände för den kan kännas väldigt tydligt så när jag fick det svaret så struntade jag ju självklart i det och fortsatte leva som vanligt. Bara det att nu det året som varit så har jag märkt av den mer och mer och ville verkligen ta reda på vad det var för jag hade ju ont vissa ggr. När jag skulle till ungdomsmottagningen för att skaffa nya ppiller så gjorde jag även en gyn-undersökning och berättade om den här ''knölen'' först så sa hon '' men det är nog ingen fara, det är säkert din urinblåsa '' jahopp tänkte jag igen, men den borde väl knappast göra ont? Sen när hon kände efter ordentligt så sa hon att det fanns något där, hon kunde inte säga vad det var men någonting var det. Jag fick en tid på kvinnokliniken för ultraljud för att ta reda på vad det var.
Där så fastställde dom att någonting fanns i min mage, kunde inte säga vad men den var ca7x7cm trodde dom och så sa dom '' Den måste tas bort genom operation '' Jag blev jätte rädd, för det första visste dom inte vad det var och det första som slog mig var självklart cancer och för det andra så blev jag livrädd för att jag skulle bli sövd. När jag hade varit där så fick jag även en tid för röntgen för att de ville se exakt hur den satt osv. Det visade sig att den satt mellan urinblåsan och livmodern och var 11x11cm - alltså större än vad de trodde från början.
Tiden gick och jag fick tillslut veta att måndagen den 10/1-11 ska jag opereas för en tvillingcysta. En tvillingcysta är inget farligt och det är något man kan få om man har överproduktion av hormoner i äggstockarna. så istället för att äggen släpps och man får mens så stannar de kvar och växer. På dessa cystor kan det börja växa hår och man kan även hitta spår av naglar och tänder - creepy right?
Jag blev självklart överlycklig när jag slapp höra ''du har cancer'' men jag var frotfarande livrädd för att bli sövd. Ju närmre operationen jag kom desto svårare fick jag att sova om nätterna och i måndags var det dags. Klockan 12 skulle jag vara på sjukhuset, Anders och mamma var med mig upp. Dock fick bara mamma vara kvar och jag blev jätte ledsen och grät när Anders skulle gå, jag var så sjukt rädd. Mamma och jag fick sitta i ett väntrum i 1 ½ timme tills det var min tur. Mamma fick intve följa med in tills jag somna - vilket jag ville men det gik tydligen inte.
Hon som hämtade mig var narkossköterska, hon pratade med mig hela tiden och berättade vad som skulle göras men jag kunde inte lyssna. Tårarna rann och jag var så himla rädd, jag hade velat ha min mamma där. Jag fick syrgas och hon sa '' nu när vi ger dig sömnmedlet så kan de svita lite i armen '' lite? LITE?! Det var som att jag hade ett stort sår på min vänstra arm och det var salt dom sprutade i armen, herregud va ont det gjorde. Sen mellan tårarna fick jag fram '' Det är läskigt hur fort man blir trött '' sen somnade jag.
Jag vaknade av att narkossköterskan ropade på mig '' Elin, Elin har du ont? '' Det går inte beskriva den smärtan, ärligt talat det går inte. Jag har ALDRIG haft så ont. Ingenting kan mäta sig med den smärtan. Jag skrek och grät att jag hade jätte ont och fick morfin. Minns att de flyttade över mig i en annan säng och rullade in mig på uppvaket. De frågade åter igen om jag hade ont och det var samma smärta fortfarande, den där hemska smärtan som bara skar igenom hela magen, jag önskar att jag kunde beskriva den men ni måste uppleva det för att förstå - vilket jag hoppas att ni slipper. Jag fick iallafall mer morfin och jag somnade.
Jag vaknade av att kirurgen pratade med mig, frågade hur jag mådde, mitt personnummer osv. När jag vaknade så hade jag inte ont, kändes inte mer än som träningsvärk vilket var skönt med tanke på hur ont jag hade innan. Jag somnade om efter en stund och vaknade till och från av att läkare pratade med mig, frågade om jag hade ont och så somnde jag igen.
när jag vaknade sista gången var klockan 18.00 galet vad fort tiden gick tyckte jag. Men jag blev orolig att jag skulle få ligga kvar länge då besökstiden var 18.30-19.30 och jag ville så gärna träffa mamma och Anders.
Efter en stund så hörde jag hur en läkare ringde och sa att dom kunde hämta mig och lämna mig på avdelning 16 där jag skulle ligga över natten. Sköterskorna tyckte att jag verkade jättepigg och att det var positivt. Jag kände mig pigg men jag hade ju sovit i 3-4 timmar(?) så det var ju inte så konstigt ändå.
Det första jag möts av är Anders underbara leende, ni anar inte hur glad jag blev av att se honom. Helt underbart! Efter en stund kom mamma och dom satt bredvid min säng och höll mig sällskap en stund tills dom var tvugna att gå. Jag sov en stund då och sen var det dagt att försöka gå på toa. Den smärtan.. Den var inte värre än precis efter operationen men jag fick ju veta att jag levde! Jag ringde sen till pappa och några av mina kära vänner och berättade hur det hade gått. sen försökte jag sova, gick upp och kissa emellanåt och pratade med min man.
Dagen efter ville jag bara hem så fort som möjligt. Längtade till min säng och lugnet av att vara hemma. Jag kom hem vid 7 i tisdags och det var så sjukt skönt att få komma hem. Dock så har jag haft ondare här hemma men det är ju för att jag inte har tillgång till samma smärtlindrning men jag är nöjd med det jag har! Idag har jag faktiskt haft mycket ondare än de andra dagarna, jag vet inte alls varför men har inte kunnat äta för att värken är så stark, vågar knappt ta djupa andetag och att röra på sig är hemskt men det måste ju göras. Jag lär ju aldrig bli bra annars.. Jag hoppas bara att det går fort för jag är redan trött på smärtan.
Långt inlägg det blev, men men nu vet ni! Jag hoppas allt är bra med mina läsare, nu ska jag ta värktabletter och lägga mig i soffan igen! PussPusssss
När jag somnade hade jag en kanyl i armen, när jag vaknade såg jag ut så här.
Jag hade helt galet ont, mamma och jag räknade ut att de försökt sticka mig 6ggr innan de satte kanyler i händerna på mig. (antagligen hade kanylen spruckit när jag sov och dom försökte sätta en ny, men som ni ser så gick inte det allt för bra)
Här har ni min mage, jag vet själv inte hur såret ser ut då plåstret sitter
kvar. Hoppas på att det sitter någon dag till. Vet ni? halva min mage är borta
den tog plats den där saken. Helt galet.. Jaja nu kan det bara bli bättre!!
Kommentarer
Postat av: Thessan
11*11 cm :O det är ju sjukt stort !!! Hoppas du kryar på dig elin!
Trackback
